Det finns tillfällen när samtycke inte ska bli använt som rättslig grund. En sektor som i princip aldrig kan använda samtycke som en rättslig grund är den offentliga sektorn. Exempelvis myndigheter. Däremot finns det undantag, såsom vid forskningssammanhang.
Ett företag som behandlar personuppgifter, måste ha en rättslig grund och samtycke är en av de sex (6) rättsliga grunderna i GDPR (dataskyddsförordningen). Dessutom måste företag följa de sju (7) dataskyddsprinciperna som gäller vid all behandling av personuppgifter.
När samtycke inte ska bli använt som rättslig grund
När det råder en ojämlikhet mellan två eller flera parter, är samtycke inte en rättslig grund att använda. Myndigheter använder samtycke som rättslig mer sällan, eftersom det ofta föreligger ett förhållande mellan myndigheten och motparten som inte är jämlikt. Med andra ord förhållandet mellan personuppgiftsansvarige och den registrerade, vars personuppgifter blir behandlade.
Ett annat tillfälle där det råder ojämlikhet mellan parterna är mellan en arbetsgivare och anställd. Därför ska en arbetsgivare inte använda samtycke som rättslig grund vid behandling av arbetstagares personuppgifter. Detta gäller eftersom att ett samtycke från en arbetstagare inte kan garanteras vara lämnat helt frivilligt. Istället är avtal (exempelvis anställningsavtal) en mer lämplig rättslig grund för arbetsgivare att använda.
Om ett företag behandlar känsliga personuppgifter, vilket enligt huvudregeln i GDPR är förbjudet, måste företaget få ett uttryckligt samtycke till behandlingen. När det gäller barn, är det tillåtet att inhämta samtycke från personer som är över 13 år. Däremot gäller det särskilda regler för barn, vilket är bra att känna till. Dessutom kan ett företag i vissa fall behöva inhämta ett samtycke från vårdnadshavaren.
